mon doleur est pour le monde.
Vad är det för fel på mig? Det verkar som att jag inte kan kommunicera med nya männsikor längre. Bara med mina dammiga, fina vänner, min pojkvän, min bror (+resten av släkten förstås) och Tove. Det funkar inte längre. Jag kan aldrig "komma på" något att säga. Och så ska det ju absolut inte vara. Jag vill vara rolig, charmig och trevlig. Sådär så att alla från festen dagen före lägger till mig som deras vän och kommer ihåg mitt namn.
Och jag vill inte vara den som är i bakgrunden i den nya klassen. Inte den som alla kollar sist på när den pratar med flera på en gång. Kanske inte ens lägger blicken på en. Känns som att jag sjunker längre och längre ner.
Håller jag på att bli osynlig? Flickan som alltid stod i centrum. Borta.
Som igår på den där festen. Det var folk överallt. Men jag kände mig så ensam. Jag hatar det. HATAR DET. Dör snart. Det gör det inte bättre att min pojkvän kallade mig för hans ex namn när jag låg i hans famn. Hans ex som jag drömmer mardrömmar om.
Tack för det underbara livet. Hej. 429 fuck
Och jag vill inte vara den som är i bakgrunden i den nya klassen. Inte den som alla kollar sist på när den pratar med flera på en gång. Kanske inte ens lägger blicken på en. Känns som att jag sjunker längre och längre ner.
Håller jag på att bli osynlig? Flickan som alltid stod i centrum. Borta.
Som igår på den där festen. Det var folk överallt. Men jag kände mig så ensam. Jag hatar det. HATAR DET. Dör snart. Det gör det inte bättre att min pojkvän kallade mig för hans ex namn när jag låg i hans famn. Hans ex som jag drömmer mardrömmar om.
Tack för det underbara livet. Hej. 429 fuck
