klagomoln

För två år sedan satt jag hemma och var rädd för att berätta för mamma att jag mådde illa av kött. Vet inte varför men visste inte hur hon skulle reagera på det. Skulle jag vara en börda? Jag var ju trots allt bara tretton (in på det fjortonde året). Mina tankar låg endast på det. Jag kunde inte äta det längre då tankarna hade borrat in sig längre och längre in. Jag berättade det en kväll efter några veckor innan köttgrytan som stod på bordet. Det blev mest ett okej och har du tänkt länge på det? Det hade jag såklart. Nu efter två år har mina vanor inte ändrats nästan, bara slängt på en quornfilé när det blev kött hemma. Fick godare mat i skolan osv. jag mår inte illa av tanken att äta kött längre. Han vant av mig från att ens äta det. Frågan är, är jag redo för kött igen? Jag vet inte hur det skulle vara att äta det. Förr fick hag alltid upp bilder från slakthusen. Hatar ordet slakt. Men nu när jag försöker tänka på det igen får jag inte samma känslor. Och tänk så mycket lättare det skulle bli i livet när jag reser osv. Men att börka om på nytt? Att berätta igen. Inga svårigheter att berätta antar jag. Men att vänja mig? Detta har legat i mitt bakhuvud ganska länge nu. Tänkte prata med mamma om det. kanske testa? Det får nog bli så ja.